MUR.

Du är den vackraste människa jag någonsin har sett,

Och du har det fulaste hjärtat jag någonsin har försökt lära känna.

Jag saknar dig,

Men jag skulle aldrig någonsin, för allt i världen, ta tillbaka dig.

Jag drömmer mig bort om att du väntar utanför min dörr när jag kommer hem,

Men hade du gjort det hade jag bett dig att gå.

Du sårade mig mer än någon annan någonsin har gjort,

Men jag grät endast för att jag aldrig mer skulle få känna dina andetag i nacken.

Du lärde mig hur viktigt det är att lita på människor,

Även fast du aldrig litade på mig,

Och nu vågar jag inte lita på någon annan.

Du fick mig att lära mig mycket om mig själv,

Och du gjorde mig komplicerad.

Du lärde mig att öppna mig,

Och samtidigt byggde du en mur runt mitt hjärta.

En mur jag idag kämpar för att riva,

Och sakta men säkert blir den lägre och lägre.